Martin Chase (ed.) 2007, ‘Anonymous Poems, Lilja 61’ in Margaret Clunies Ross (ed.), Poetry on Christian Subjects. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages 7. Turnhout: Brepols, pp. 632-3.
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
undraz myrkr, er ljós er styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu að kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, er fjötrar spenna,
hlaut óvinrinn laust að láta
lamdr og meiddr, er valdið beiddi.
Öll járnhlið helvítis skjálfa; myrkr undraz, er ljós er styrkra; fjandr hlaupa og ætla undan; þeir sögðu, að ódæmin kæmi. Hræzlan flaug um bygðir heljar; óvinrinn, lamdr og meiddr, hlaut að láta laust helga menn, er fjötrar spenna, er valdið beiddi.
‘All the iron gates of hell shake; darkness is amazed that light is stronger; devils leap and think to flee; they said that the unthinkable had come to pass. Terror flew through the abodes of hell; the enemy, lamed and injured, was obliged to let loose holy men whom fetters clasp, when might commanded.’
Cf. the account of the Harrowing of Hell in Niðrst1, 4-6: þeir Satan rødoz viþ, at þeir heyra, er englar helger colloþo sva hat, at dynia þoti umb alt, oc melto sva: ‘Tollite portas, principes, vestras et elevamini porte eternales, et introibit rex glorie.’ Þa melto helvitis buar viþ Satan: ‘Far a braut nu or sætum varom; ef þu mat, þa berstu nu hart viþ dyrðar konongen. Ecki villdom ver viþ hann eiga’... Þa melte David...‘Lioter oc saurger, latet up hliþen, at rex glorie of comesc hingat’... Þa er David hafði þetta melt, þa kom konongr dyrþar at helvitis virki, hann braut þegar borg helvitis oc gørþ a hliþ miket. Hann havir vitraz i mannz asiono meþ liose miclo, svat myrcr helvites hafa þa horfit. Hverr goðr maðr hevir þa losnat or þvi bandi, sem bundinn var. Sva micell craptr oc gnyr hevir at gørzc viþ þat, er sva sciot reð (hann) um brotet helvite, at dioflar allir toco at falma oc at scialva ‘Satan and his companions talked with each other, saying that they heard holy angels call out so loudly, that it seemed to thunder everywhere, and they said: “Lift up your gates, princes, and let your eternal gates be raised, and the king of glory will come in”. Then the inhabitants of hell said to Satan: “Go away now from our homes; if you can, you should now fight hard against the king of glory. We do not want anything to do with him”... Then David said ... “Ugly and unclean ones, let the gates be opened up, so that the king of glory can come here” ... When David had said this, the king of glory came to the ramparts of hell, he broke the fortification of hell at once and made a big hole in it. He had revealed himself in the appearance of a man with great light, so that the darkness of hell had then retreated. Every good man had then been released from the bond with which he was bound. Such great force and such a din was created when he rode so quickly through the destroyed hell, that all the devils started to tremble and shake with fear’.
Text is based on reconstruction from the base text and variant apparatus and may contain alternative spellings and other normalisations not visible in the manuscript text. Transcriptions may not have been checked and should not be cited.
Oll heluítis iarn hlid skia⸌l⸍fa unndra ⸝⸝ zt ; || myrkr er lios er styrkra hlaupa fianndr | ok ætla unndan udæmín þeir so᷎gdu ath kæm | hræzlan flaug um heliar bygder helga menn | er fio᷎trar spenna hlaut ouínrínn laust at | lata lamdr ok meiddr er ualldít beiddí ; |
(VEÞ)
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
undraz myrkr, að ljós er styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu að kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, er fjötra spenna,
hlaut óvinrinn laust að láta
lamdr og meiddr, því valdið beiddiz.
Oll helűijtis ia | rnhlid skialfa vndrast my̋rkur | at lios er sty̋rkra hlaűpa fiandur | og ætla vndan odæminn þeir sogdű at | kiæme : // hræslann flaűg vm he | liar by̋gdir . helga menn er fiotrra | spenna · hlaűt oűinűrinn laűstt at | lȧta lambdur og meiddur þvi valldit | beiddist // |
(VEÞ)
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
undraz myrkr, að ljósinn styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu að kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, er fjötra spenna,
hlaut óvinrinn laust að láta
lamdr og meiddr, er valdið beiddi.
Aüll helüítís jarnn hlíd skialfa : | vndrazt myrckur ad líosínn styrkna , hlaüpa fiandr og ætla | vndann odæmínn þeiʀ sogdü ad kíæme : Hræslann flaüg vm | helíaʀ bygdir , helga menn eʀ fíotra spenna : hlaut ouínur | enn laüst ad lata : lamdur og meíddur eʀ valldit beiddi |
(VEÞ)
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
undraz myrkr, enn ljós er styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu að kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, er fjötrar spenna,
hlaut óvinrinn laust að láta
lamdr og meiddr, er valdið beiddi.
Oll heluítís jarnhlid skíalfa . undrazt myrkur enn líos er styr ⸌⸌ kra . hlaupa fiandur og ætlla | vndan odæmenn þeir so᷎gdv at kæme / hrædzlann flaug um heliar | bygdir . helga menn er fiotrar spenna . hlaut ouínurenn laust at | lata lamdur og meiddur er valldit beíddi . // |
(VEÞ)
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
undraz myrkr, er ljós varð styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu að kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, sem fjötrinn spenna,
hlaut ormurin lausa að láta
lamdr og meiddr, því valdið beidist.
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
undraz myrkr, er ljós var styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu að kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, sem fjötrinn spenna,
hlaut ormurin lausa að láta
lamdr og meiddr, því valdið beidist.
Øll Helvijtis jarnhlid skia̋lfa, undrast | mirkur er liős var stirkvara, hlꜹpa fiandar og æt | la undan, ődæmenn þeir sógdu ad kiæme. | Hrædslann flꜹg um heliar bigder, helga menn sem | fióturenn spenna, hlꜹt ormurenn lausa ad la̋ta, | lamdur og meiddur þvi vallded beiddest.
(VEÞ)
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
óttaz myrkr, ljósinn styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu að kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, er fjötrar spenna,
hlaut óvinrinn lausa að láta
lamdr og meiddr, sem valdið beiddi.
Oll helvytis jarnhlid skialfa | ottast myrkur liosinn styrkra | hlaupa fiandur og ætla undan | odaminn þeir sógdu at kiæmi: | Hrædslann flaug um heliar bygder | helga menn er fiotrar spenna | hlaut ovinur inn lausa at lata | lamdur og meiddur sem valldit beiddi.
(EB)
Öll helvítis járnhlið skjálfa;
undraz myrkr, að ljós er styrkra;
hlaupa fjandr og ætla undan;
ódæmin þeir sögðu kæmi.
Hræzlan flaug um heljar bygðir;
helga menn, er fjötrinn spenna,
hlaut óvinrinn laust að láta
lamda og meidda, því valdið beiddiz.
Aull helvytis jarnhlid scialfa, undrazt mircr at lios er stircra hlaupa fiandar oc ǫtla vndann, udǫminn þeir saugdo cǫmi Hrǫdslann flaug vm heliar bigdir, helga menn er fiautrinn spenna hlaut ovinrinn laust at lata, lamda oc meidda þvi valldit beiddezt
(EB)
Skj: Eysteinn Ásgrímsson, Lilja 61: AII, 382-3, BII, 406, Skald II, 222.
Use the buttons at the top of the page to navigate between stanzas in a poem.
The text and translation are given here, with buttons to toggle whether the text is shown in the verse order or prose word order. Clicking on indiviudal words gives dictionary links, variant readings, kennings and notes, where relevant.
This is the text of the edition in a similar format to how the edition appears in the printed volumes.
This view is also used for chapters and other text segments. Not all the headings shown are relevant to such sections.